Under anhållningsperioden får jag som advokat inte ha kontakt med anhöriga utan tillstånd från åklagare. Efter att en person blivit gripen av polisen ska förhör hållas så fort som möjligt så att den misstänkte inte behöver sitta anhållen i onödan. En gripen eller anhållen person placeras i regel på en polisstation i en polisarrest. Som misstänkt får man vara anhållen i maximalt tre dagar efter beslut om anhållande har tagits.
Om åklagaren anser att den misstänkte inte längre ska vara anhållen ska den misstänkte omedelbart sättas på fri fot.
Det är domstolen som avgör om en misstänkt person ska vara häktad efter att en åklagare har skickat in en häktningsframställan. Under en häktningsförhandling går åklagaren igenom vad den misstänkte är misstänkt för och varför åklagaren anser att domstolen ska häkta personen.
Domstolen får som huvudregel besluta om att en misstänkt ska häktas om personen är på sannolika skäl misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse i ett år eller mer samt om minst en av följande häktningsskäl föreligger:
Numera får en misstänkt person enbart sitta häktad i nio månader. Om den misstänkte är under 18 år får personen som längst sitta häktad i tre månader. Tidsgränserna får dock gå över gränsen om det föreligger synnerliga skäl.
En person kan också häktas om den är på sannolika skäl misstänkt för ett brott och är okänd samt vägrar uppge identitetsuppgifter, eller inte är folkbokförd i Sverige och det finns en risk att personen lämnar landet.
Det som är viktigt för dig som anhörig att tänkta på är att du kommer att behövas som stöd för personen som sitter häktad. I regel brukar den häktade få ha kontakt med anhöriga antingen via brev och så småningom via telefon och även i vissa fall besök.
Du kan läsa mer på Kriminalvårdens hemsida
I media rapporteras dagligen om misstänkta brott, pågående rättegångar och fällande domar. Vad krävs egentligen för att bli fälld för ett brott och vilka beviskrav tillämpas under de olika stadierna i brottmålsprocessen? När får t. ex. husrannsakan företas, någon kvarhållas för förhör eller häktas?
Hela brottmålsprocessen – från inledandet av förundersökningen till domstolens dom – är försedd med en stegrande trappa av beviskrav. Förenklat kan sägas att ju längre in i en förundersökning man kommer, desto större konsekvenser kan det få för den enskilde och desto högre krav på bevisningen. Nedan följer en redogörelse för de olika stadierna i brottmålsprocessen och vilken nivå av bevisning som krävs för att vidta olika åtgärder.
Beviskravet ”anledning att anta” eller motsvarande formuleringar såsom ”anledning förekommer” eller ”kan antas”, är det lägsta beviskravet i brottmålsprocessen. Denna nivå av säkerhet måste vara uppfylld för att inleda förundersökningen enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken. Med ”anledning att anta” menas att det ska föreligga någon konkret omständighet som gör det möjligt att påbörja en utredning om en misstänkt brottslig gärning. Även om beviskravet är lågt krävs viss substans, i doktrin brukar man tala om en nivå av säkerhet på cirka 10–12 %. Det krävs inte någon klar uppfattning om brottsrubricering eller en identifierad misstänkt, utan det som behövs är en konkret omständighet som med någon styrka talar för att en straffbelagd handling begåtts.
Beviskravet ”kan misstänkas” syftar till att misstankarna om brott riktas mot en
person. Beviskravet ”kan misstänkas” är på samma sätt som ”anledning att anta” lågt ställt. Generellt kan sägas att för att någon ska kunna misstänkas är det tillräckligt att det under förundersökningen framkommer någon omständighet som ”kastar” misstanken om det specifika brottet mot en specifik person. I doktrin brukar man tala om en säkerhetsnivå på cirka 15–20 %.
Beviskravet får betydelse när polisen vill kvarhålla en person för förhör. En person som ”kan misstänkas” får enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken kvarhållas för förhör sammanlagt tolv timmar. En person som inte ”kan misstänkas” – det vill säga vem som helst som hörs i en förundersökning – kan kvarhållas högst sex timmar.
Beviskravet ”skälig misstanke” förekommer på flera ställen i rättegångsbalken, bland annat i 23 kap. 18 §, 24 kap. 3 § och 25 kap. 1 §. För att beviskravet skälig misstanke ska vara uppnått krävs bland annat att bevisningen är tillräckligt individualiserad, dvs. knuten till en viss person. Det innebär att det ska finnas objektiva, faktiska och konkreta omständigheter som talar för att en viss person har begått den gärning som misstanken avser, se JO 1998/99 s. 107. Omständigheterna måste med andra ord vara faktabaserade och inte grundas på erfarenhetssatser. Dessutom krävs det sannolikhetsövervikt, vilket innebär att det ska vara mer sannolikt att en viss person är skyldig än att någon annan – vem som helst – är det. I doktrin brukar man tala om en nivå av säkerhet på cirka 50 %.
Vid detta stadium ändrar förundersökningen således karaktär till utredningsstadiet och riktas mot viss person. Det är av stor vikt att beviskravet uppnås i en förundersökning eftersom det är först vid detta tillfälle som en rad tvångsmedel får användas. Bland dessa kan nämnas gripande, husrannsakan, beslag och kroppsvisitering, vilka kan få stora konsekvenser för den misstänkte. Häktning får vid denna misstankegrad vidtas endast i undantagsfall. Att beviskravet uppnås är även en viktig punkt för den misstänkte, som får ett antal partsrättigheter och ska enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken bli underrättad om misstanken mot sig.
Vid ”sannolika skäl” har misstankegraden vuxit ytterligare. Beviskraven ”sannolika skäl” är den högre graden av misstanke och innebär att personen på objektiva grunder är misstänkt. Det krävs således någon ytterligare bevisning, såsom stödbevisning, som binder den misstänkte till brottet. Denna bevisning består vanligen av video- eller fotodokumentation, teknisk bevisning som DNA, fingeravtryck eller vittnesmål. I doktrin brukar man tala om en nivå av säkerhet på cirka 75 %. Att det finns ”sannolika skäl” för att den misstänkte har begått brottet är i allmänhet en förutsättning för att personen ska kunna häktas. Efter tillstånd från domstolen kan åklagaren dessutom besluta att den häktade får restriktioner, vars syfte är att ytterligare begränsa den misstänktes kontakt med omvärlden för att förhindra att denne påverkar den pågående utredningen. Restriktioner innebär begränsningar i rätten att vistas gemensamt med andra intagna, motta och skicka korrespondenser, motta besök och ta del av media i form av radio, tv och tidningar. Det finns inte heller någon bortre tidsgräns för hur länge en person kan vara häktad, varför beviskravet ”sannolika skäl” kan få mycket stora konsekvenser för den misstänkte innan målet ens prövats i domstol.
”Sannolika skäl” har sedan betydelse när åtal ska väckas. Åklagaren har en skyldighet att väcka åtal om det finns ”tillräckliga skäl” och för att detta ska anses föreligga krävs i vart fall att ”sannolika skäl” föreligger beträffande att den misstänkte gjort sig skyldig till det ifrågavarande brottet. Beviskravet innebär att åklagaren tittar på den samlade bevisningen i förundersökningen för att utreda om åklagaren anser att personen kommer att dömas för brottet eller inte, dvs. en bedömning av det preliminära bevisläget i förhållande till det slutliga. Om åklagaren anser att ”tillräckliga skäl” föreligger måste åklagaren väcka åtal. Om åklagaren istället anser att det mot bakgrund av utredningsmaterialet inte går att förvänta sig en fällande dom, får åtal inte väckas. I doktrin talar man om en nivå av säkerhet på cirka 80-90 % för att åtal ska kunna väckas.
När åtal väckts är det domstolen som har att bedöma om tillräcklig bevisning framkommit för att kunna fälla den misstänkte till ansvar för brottet. I lagen stadgas att det för att åtalet ska bifallas – dvs. att den misstänkte ska dömas enligt det åklagaren gjort gällande – krävs att det ska vara ”bevisat” att den misstänkte gjort sig skyldig till brottet, se 35 kap. 1 § rättegångsbalken. Det slutliga beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” har översatts från den angloamerikanska rättens uttryck ”beyond reasonable doubt”, som blivit en internationell norm för det slutliga beviskravet i en rättsstat. Det svenska ”ställt utom rimligt tvivel” har sedan preciserats i svensk praxis. När domstolen ska värdera den bevisning som åklagaren har presenterat ska den således söka efter eventuella tvivel i det åklagaren gjort gällande och bedöma om detta tvivel är rimligt eller inte. Rimligt tvivel ska inte vara fråga om en känsla utan det ska kunna motiveras logiskt och vara såväl rationellt som konkret. Om fakta inte stämmer överens med åklagarens förklaringar utan istället pekar i en annan riktning, får inte domstolen fälla den misstänkte till ansvar. Den slutsats domstolen kommer fram till måste således vara med så hög grad av säkerhet att den ryms i uttrycket ”ställt utom rimligt tvivel”. I doktrin brukar man tala om en nivå av säkerhet på cirka 95-98 % för att det slutliga beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” ska anses uppfyllt.
